Tårar

Till Wilma som jag träffade idag

Jag var ute på en snabbrunda och hade avverkat en mil. Vädret var underbart och stegen var lätta. Jag gick förbi men såg ett ensamt barn på en soffa i utkanten av skolan där jag just gick min snabba gång. Var tvungen att avbryta, vända om.

Jag frågade: Är du ledsen?

Ögonen blev genast tårfyllda. Ett tydligt svar på min fråga. Jag satte mig ner på bänken bredvid.

Vi pratade. Jag fick berättelsen. Hon var så fin och så oerhört ärlig med sina känslor. Hennes upplevelse var att läraren inte brydde sig alls om hennes känslor. Hon blev inte lyssnad på. Hennes behov nonchalerades. Hon var så ledsen.

Jag lyssnade. Jag led med henne. Jag konstaterade att hennes lärare var oförlåtligt opedagogisk och oacceptabelt fantasilös. Hon hade all rätt på sin sida och jag deklarerade tydligt att jag stod på hennes sida. Hon hade rätt att vara ledsen och besviken.

Wilma kände sig ensam – utesluten från gemenskapen. Hon hade ringt sin mamma och pappa för att be dem hämta henne tidigare. Hon hade ingen. Den kompis hon haft hade flyttat.

Ett barn i skolan ska ALDRIG behöva känna sig ensam och övergiven – inte bli lyssnad på!

Jag blir så arg på dessa pedagoger!!!!

Bakgrunden var leken. En ljudlig skrikande lek – en så skrikande lek ville inte Wilma leka.

Läraren sade till Wilma: Gå då och sätta dig på soffan!

= passa det inte dig får du skylla dig själv!

Så fruktansvärt oprofessionellt och fantasilöst! Tänk att det finns sådana pedagoger i våra skolor!

Jag sade precis vad jag tyckte om läraren och jag sade till Wilma att hon hade rätt. Hon hade rätt att få förståelse! Hon hade rätt att bli lyssnad på. Hon skulle inte behöva uppleva denna förtvivlan och ledsenhet. Denna uteslutning från gemenskapen.

En signal och Wilma konstaterade att rasten var slut. Hon reste sig. Vi tog farväl av varandra i handskakning där jag försäkrade att jag var på hennes sida och kommer att tänka på henne och jag håller tummarna.

En fin liten flicka i åk tre med ledset hjärta och tårfyllda ögon i en skola med oprofessionell lärare. Den skolan passerar jag ofta.

Kanske kommer jag att kontakta skolans rektor – inget barn ska behöva uppleva denna nonchalans av känslor och utsatthet! – hos ett barn!

Teckning

Testar tusch och mina nya stift …

Min Sträng Teori I
Min Sträng Teori II
Relationskris
(Tror det handlar om hederskultur här)
Överlevnadsförmåga.

När mina bilder blir till är jag bara redskapet. Jag styrs och gillar det. Det blir vad som vill bli. Sedan funderar jag omkring bilden.

”Min strängteori” handlar om att det jag känner på mig eller tänker – inträffar. Tex tänker jag att jag ska ringa min syster och så ringer hon. Tex tänker jag på en person och så kommer en nyhet om den personen på TV på kvällen. Strängar med info och kontaktstyrning far omkring i cyber. Det gäller att känna av dem 😉

Jag har massor med exempel. Inväntar när forskningen vetenskapligt bevisar mina strängars existens. 🙂

De tre översta har fått haiku.

Ps. Innan jag tolkade denna som hederskultur.

Skor skor & High Heels

Nu är jag inne i en ”skoperiod” …. igen . Minns att jag hade det när det gäller foto också för några år sedan.

Det är faktiskt något fascinerande med skor!

Många känslor också … ofta motstridiga … hat och kärlek … attraktivt och frånstötande …sex och … ja vad ska jag sätta mot sexiga skor? Slentrian?

Tipsa gärna!

Några alster …

Lite extra kul att den utsträckta handen ser ut som en sko med hög klack 🙃☺️😉

Sådant händer för mig lite då och då när jag skissar. Det döljer sig olika tolkningar … vilket jag gillar jättemycket!

Som i denna … kan tolkas som att skorna omfamnas … och skulle kunna vara bröst … Ser du det?

Jag älskar spännande linjer som är uttrycksfulla och leder till ngt spännande … som olika tolkningar …

Ps. Jag älskar högklackade skor. Men …. numera kan jag inte ha det själv på grund av artros i tårna. Ibland tar jag på mig ändå och då får jag djävulskt ont efteråt. HatKärlek alltså.

Men skissa skor kan jag än så länge …


Vem Gråter Mina Tårar?

Efter en strulig dag med problem jag inte vill ha – tog jag en promenad. Tänkte att den stilla fallande snön kunde kyla av mig lite. Jag gick mellan och över två broar vid Donau. Sikten var grumlig och det var sannerligen en ”korta pingvinsteg dag” i snömodd och halka. Jag frös inte alls. Bara lite om fingret på iPhonen när jag tog bilder på diverse fenomen. Efter drygt 10 000 steg var jag utanför min port igen. Jag kom då på att jag ville ha den där stillheten som bara finns på vissa platser. Jag stegade iväg till den speciella platsen närmast och kröp in i en tom bänk och satte mig.

Slöt ögonen och genast rullades morgonens händelser upp.  När jag kom till ögonblicket då jag hade hållit på att brista ut i storgråt men – av någon anledning – hade hejdat mig … kände jag en stilla tår på vänstra kinden. Det var inte min tår. Sedan kände jag en till tår fast lite högre upp på högra kinden. Den föll sakta längs kinden.

-Vem är det som gråter mina tårar? tänkte jag. Det är ju inte jag.

-Är det den där guden R pratar om? tänkte jag …

… och insåg i samma ögonblick att det var snön på min mössa som smälte.

I tysthet lämnade jag kyrkbänken. Då kände jag en tår i ögonvrån. Undrar om någon märkte den.

En
Skrivpuff: Omärkligt.