Jag är tokig i stenar. Kanske de är tokiga i mig också. Jag fascineras av stenar. Vet inte var det kommer ifrån men jag kommer ihåg hur min farbror berättade spännande om stenar vi passerade i trollskogen, Grävlingetånge.

Jag har stenar från Kartago till Nordkap.

Jag har stenar överallt. I fönstren, i skålar, på skrivbordet … ja överallt.

När jag är ute och går händer det ofta att en sten säger uppfodrande till mig:

– Plocka upp mig! Jag vill vara med dig.

Men märkligt nog nu i ett par veckor har stenarna sagt:

– Bry dig inte om mig! Bry dig inte om mig! Bry dig inte om mig!

Det har aldrig hänt tidigare … och jag blev så konfunderad men plockade inte upp någon. Jag lydde.

Så idag ändrades det tillbaka till ordningen. 4 stenar ville prompt bli upplockade. De är så fantastiska var och en på sitt sätt. Den ena prickig, en annan liknar ett ansikte av en trött gubbe, en tredje är lite uppnosig och den fjärde ser ut som ett tuggat tuggummi.

Jag är glad för dem. Den prickiga var först och är dagens favorit.

När jag dör vill jag att mina barn och barnbarn ska kasta i alla mina stenar efter mig i havet. Och jag vill att de ska ha roligt under tiden. kanske se vem som är duktigast på att ”kasta smörgås”.