Jag var ute på en snabbrunda och hade avverkat en mil. Vädret var underbart och stegen var lätta. Jag gick förbi men såg ett ensamt barn på en soffa i utkanten av skolan där jag just gick min snabba gång. Var tvungen att avbryta, vända om.

Jag frågade: Är du ledsen?

Ögonen blev genast tårfyllda. Ett tydligt svar på min fråga. Jag satte mig ner på bänken bredvid.

Vi pratade. Jag fick berättelsen. Hon var så fin och så oerhört ärlig med sina känslor. Hennes upplevelse var att läraren inte brydde sig alls om hennes känslor. Hon blev inte lyssnad på. Hennes behov nonchalerades. Hon var så ledsen.

Jag lyssnade. Jag led med henne. Jag konstaterade att hennes lärare var oförlåtligt opedagogisk och oacceptabelt fantasilös. Hon hade all rätt på sin sida och jag deklarerade tydligt att jag stod på hennes sida. Hon hade rätt att vara ledsen och besviken.

Wilma kände sig ensam – utesluten från gemenskapen. Hon hade ringt sin mamma och pappa för att be dem hämta henne tidigare. Hon hade ingen. Den kompis hon haft hade flyttat.

Ett barn i skolan ska ALDRIG behöva känna sig ensam och övergiven – inte bli lyssnad på!

Jag blir så arg på dessa pedagoger!!!!

Bakgrunden var leken. En ljudlig skrikande lek – en så skrikande lek ville inte Wilma leka.

Läraren sade till Wilma: Gå då och sätta dig på soffan!

= passa det inte dig får du skylla dig själv!

Så fruktansvärt oprofessionellt och fantasilöst! Tänk att det finns sådana pedagoger i våra skolor!

Jag sade precis vad jag tyckte om läraren och jag sade till Wilma att hon hade rätt. Hon hade rätt att få förståelse! Hon hade rätt att bli lyssnad på. Hon skulle inte behöva uppleva denna förtvivlan och ledsenhet. Denna uteslutning från gemenskapen.

En signal och Wilma konstaterade att rasten var slut. Hon reste sig. Vi tog farväl av varandra i handskakning där jag försäkrade att jag var på hennes sida och kommer att tänka på henne och jag håller tummarna.

En fin liten flicka i åk tre med ledset hjärta och tårfyllda ögon i en skola med oprofessionell lärare. Den skolan passerar jag ofta.

Kanske kommer jag att kontakta skolans rektor – inget barn ska behöva uppleva denna nonchalans av känslor och utsatthet! – hos ett barn!